Väggen som flåsar i nacken

UTSIKT FRÅN VÅR STUGA

JAG PÅ TOPPEN

KILLARNA I LIFTEN

Den berömda väggen flåsar mig i nacken igen. Det började ju för 2 veckor sen när Lucas fyllde år. Och jag kan inte riktigt slappna av känner jag. Jag har hjärtklappning, sover hur mycket som helst, inget närminne, svårt att fokusera osv... skittrist med andra ord.

Från det ena till det andra har vi haft en underbar vecka i HAMRA med Tove, Peter, Hanna och Lova och magen. Vi har ätit smarrigt som vanligt, 3 kvällar oxfilé (är det det som är I-landsproblem... vad ska vi göra med oxfilén idag?). Vi har haft sol men kallt alla dagar. Barnen har åkt skidor som aldrig förr. Det är så fint i Hamra och det är verkligen balsam för själen att se dessa underbara fjäll. Nästa år siktar vi på Alperna. Barnen har lekt hur bra som helst och man märker verligen att dom börjar bli stora nu. Oscar fyller ju 10 i år...

Lucas gjorde jordens vurpa första dagen och flög ca 2 meter. Gjorde en halv volt och landade illa men tack vare hjälm, ryggplatta och skidglasögon klarade han sig med skrapmärken i pannan och lite blåtira. Men sen var hans mamma rädd hela veckan. Killarna åker i skogen och i hopp helga tiden. Oscar och Hanna åker ensamma och fick hjälp av skoterkillarna för att komma loss en gång. Detta är väl bara början av en rad av år och oro i backen...

Ha en skön kväll!