tisdag 1 september 2009

Ingenting

Jag har nu sovit 13 timmar inatt... somnade i soffan kl. 21 igår och vaknade för inte så länge sen. Undrar när man sov så här länge sist...???
Förmodligen är jag helt slutkörd men inte känner det själv.
Pulsen har gått ner något, jätteskönt.

Tusen tack för alla kommentarer och all omtanke, det värmer.

Jag tränar nu på att göra ingenting.
Hur gör man då?
När man ser högarna vill man ju ta tag i dom.
Jag är sån.
Vill ha ordning och reda runt omkring mig.
Har satt igång en tvättmaskin i alla fall, försöker att inte ha för många måsten den här veckan utan ska försöka fokusera bara på vad jag själv vill...
Svårt - skitsvårt, i alla fall för mig!
Tydligen bör jag också träna på att ta hem folk utan att ha tokfint hemma och utan att allt är klart och perfekt...
Det är ännu svårare!
Hur ska man kunna ändra hela sitt liv?
Jag har alltid varit en kontrollmänniska - det är ju säkert därför man har det jobb man har också, jag gillar ju stress till en viss grad.
Den här kraschen är nog en kombo av både det privata och jobbet. Vi måste ta det lite lugnare och göra det vi vill, inte boka upp oss för mycket. Men det är också svårt, det kommer fester hela hösten...
Hur gör ni andra, säger ni nej till mycket?

Ha en bra dag!

3 kommentarer:

Nipe sa...

Japp, vi säger nej till mycket. Det är inte hela världen om vi missar en fest, eller om dottern inte kommer på varje träning, familjelugnet är viktigare. Men det tog ett tag att komma dit :-)
Men att sitta hemma utan att ta tag i problemområden, ja det är ju svårt tycker jag. Man får blunda och öva. Kram

Ingela la la sa...

Usch vad jobbigt! Det är ju jättesvärt att göra ingenting, fast viktigt förstås..
Kul att du gillade min nya blogg. Det är Charmiga Kattis som gjort den ;)

Hoppas att du lyckas med just ingenting idag.

Kram

Anneli sa...

Man måste lära sig att säga nej. Jag är också en så'n som trivs med många bollar i luften. Som tur är har jag en kropp som säger ifrån i någelunda tid, dvs stänger av helt och sover i ett till två dygn och sedan är jag tillbaka igen. Var glad för att kroppen ändå säger ifrån, annars kanske det hade gått ännu längre. Svärfar gick in i väggen och tog sig i princip inte ur sängen på ett halvår - inte kul!