Att vara överambitiös och försöka lyckas överallt har nog lett till att jag är där jag är idag. Att kombinera småbarnsliv, husbygge, semesterplaneringar, släktmiddagar, fester, möhippor, dagisavslutningar, styrelsearbete, jobb, vänskap, barnens fritidsaktiviteter m.m. har nog gjort att jag nu är där jag är just nu.
Känns konstigt men jag har funderat mycket. Man vill vara på topp överallt.
Man vill prestera som mamma, som fru, som vän, som kollega som projektledare. Vi har ständigt nya projekt på gång hos oss, är det inte båt så är det en fest eller en häck som ska upp.
Signalerna på detta har kommit och gått genom åren. För 3 år sen åkte jag in akut och gjorde ekg, då hade jag som nu dubbla hjärtslag. Men det gick över, sen har jag till och från haft stresshjärta sen dess.
Nu i efterhand vet jag ju att jag haft symptom länge, jag har länge sagt att "hårddisken" är full, jag glömmer saker, jag glömmer meningar, jag glömmer vad jag ska säga och jag har "inget" närminne... läskigt för en som alltid har stenkoll på ALLT.
Vaknade med 98 i puls i morse...
2 kommentarer:
Ja det gäller nog att hålla koll på signalerna och bromsa när kroppen säger ifrån, men det är inte så lätt i dagens samhälle när det finns så himla många prestationskrav från alla håll.
Det gäller att lyssna på sig själv och även på andra;-)
Det har jag förstått nu, när folk säger och undrar hur man hunnit fixa så mycket inför en fest tex...allt behöver inte vara tiptop. Men jag vet ju precis vad du menar.
Kram!
Skicka en kommentar