När livet får ny mening

Tänk vad livet kan vända ibland, på 1 sekund ställs allt på sin spets. På 1 sekund...

Förra lördagen låg jag i sängen och hittade en knöl i mitt högra bröst, en liten men ändå markant. En hård knöl. Jag ropar på Tobbe och han känner den direkt. Lätt ångest börjar uppstå.

Knöl = Cancer

I alla fall för mig, mina tankar går direkt till min svägerska Maria som gick bort i cancer alldeles för tidigt för några år sen. Samt till min mormor och haft bröstcancer och min vän C som fortfarande behandlas för samma sjukdom. Den jävla skitsjukdommen som heter cancer.

Jag googlar, letar info både på gott och ont. Jag vaknar på nätterna med sån ångest att jag inte kan andas. Rädd för att inte få se mina barn växa upp, rädd för att inte få se dom ta studenten eller gifta sig. Rädd för att dö, rädd för att tappa håret, rädd för att bara ha ett bröst. Livrädd mellan varven och lugn mellan varven. Bryter ihop om vartannat och gråter på jobbet. Det har varit en överjävlig vecka.

I onsdags var jag till läkaren, hon kände knölen, samt en förstorad lymfkörtel. Det var ju inte bra, men jag kände mig stark och mycket lungare. Fick remiss för mammografi, biopsi och ultraljud och en tid 2 veckor senare.

2 veckor!!

2 veckor med fortsatt dödsångest!!!

Jag fick en återbudstid idag, alla prover gjordes, mammografin gjorde inte ont alls, 3 plåtar på varje tutte. Sen kommer läkaren in när jag ligger på britsen och säger "den ser snäll ut". Men vi ska göra ett ultraljud, sen säger han igen "den ser snäll ut". Men vi ska ta ett vävnadsprov så du får det på papper också. En 5 cm lång nål rakt genom tutten 2 ggr, Tobbe håller på att svimma men jag känner ingenting. Sen klappar läkaren mig på axeln och säger "det kommer gå bra det här".

Jag och Tobbe går ut. Kramar varandra! Gråter.... håller varandra i handen. Jag kommer att få mina söner ta studenten! Tårarna rinner igen... vi är så glada så lyckliga så UNDERBART!!!!

Veckan som gått har varit överjävlig på många sätt men jag måste verkligen få tacka alla mina underbara vänner. Ni vet vilka ni är, ni som ringt ibland 2 gånger om da´n bara för att fråga hur jag mår, du som gör allt för att jag ska få en tidigare läkartid, du som grät med mig, ni som vågat visa att ni också varit rädda för att jag ska vara sjuk, du som lyssnat varje dag, du som ringt varje dag, ni som skickade sms i morse innan jag skulle till läkaren, du som ringde i morse, du som sa "jag är med dig hela vägen - det vet du", du som sagt flera gånger att du älskar mig - jag älskar dig med! Jag är så otroligt tacksam över all omtanke!! Det värmer så mycket, det betyder så mycket. Ni är bäst - jag älskar er alla!!! Jag lovar att finnas här för er också! Jag har förstått att det är jobbigt att stå bredvid, att vara rädd för att förlora en vän och våga säga det! Och så min vän med cancer - du vet ju precis vad jag gått igenom. Ditt stöd betyder oerhört mycket det vet du!!! Utan er alla - vet jag inte om denna vecka hade gått att genomlida. Men nu är det över, nu ska jag pussa på mina underbara barn och dricka champagne med min underbara världsbästa man!