Att krascha

Så har man då kraschat.

I lördags var vi på bröllop, allt flöt på att allt var underbart på alla sätt. Jag berättar mer om det sen. Men igår när jag vaknade trodde jag först att jag var bakis... det var jag i och för sig nog också. Men efter ett tag började jag skaka, trodde fortfarande att det var bakisskakis som gällde.
När vi sätter oss i bilen och ska hämta barnen börjar jag skaka ordentligt, benen flyger upp i instrumentbrädan och jag kan inte kontrollera skakningarna. Jag börjar även få svårt att andas. Tobbe stannar bilen och vi inväntar vad som händer - det blir värre. Tobbe ringer ambulansen, de ber oss vänta i bilen, efter några minuter ringer dom och säger att det finns ingen ledig så vi ska börja köra.

Tobbe kör då mot ST Göran, jag börjar domna bort i händer och fötter och handen börjar krampa. Jag får tryck över bröstet och skakningarna blir värre. Tobbe ringer 112 igen och pratar nu med dom hela vägen in. Jag tuppar av, Tobbe får alltså hålla koll på trafiken, mig och telefonen. Det är rött "överallt" såklart och han tutar men alla tror ju bara att man är en trafikdåre, inte en man med sin fru som tror att hon fått en hjärtinfarkt i bilen...

Vi kommer fram till sjukhuset, Tobbe springer in och medans ligger jag utan skor på asfalten och skakar. Känner mig som en narkoman... inte för att jag vet hur det känns men ändå. Sen kommer personalen och tar upp mig på britsen, här slutar mina minnen. Nästa gång hör jag i bakgrunden "vad heter du?" "hur gammal är du?" "vad jobbar du med?", jag hör frågorna men kan inte riktigt svara. Säger i stället att jag inte borstat tänderna, för det är ju såklart det dom är mest intresserad av. Dom tar alla prover dom kan, handen tokkrampar igen och jag är rädd.

Jag är i alla fall fullt frisk, och har efter 4 timmars vila en puls på 125 (inte helt ok), är nu sjuksriven 1 vecka, har fortfarande tokhög puls och ska till läkaren i slutet av veckan om den inte sjunkit. Dom kollade allt, ekg, om jag haft propp eller hjärtinfarkt, dom tog massa prover allt från sänkan till vengaser...

Det som kan konstateras är att jag hade en panikångestattack.
Kroppen sa ifrån.
Det har varit en jobbig månad med mycket privat, allt från vår fest till möhippa, bröllop, mycket på jobbet, knöl i tutten m.m.m.m.m.
I morse var jag in på jobbet och lämnade över mina projekt, min chef tog ifrån mig min dator och min mobil. Kändes lite snopet först men väldigt skönt just nu.
Jeanette H - den starka tjejen med 100 järn i elden. Alltid nya projekttjejen har alltså gått in i väggen. Det som bara händer andra har hänt mig...

Jag lovar - igår var jag inte kaxig, det var överjävliga timmar när man tappar kontrollen över sin kropp. Ta hand om er alla, tagga ner!!! Gör det som är viktigt - umgås med familjen. Skit i allt annat, det kan vänta! Gör bara det ni vill inte det som andra förväntar sig av er!!

Ja det var väl allt...