Jag lyckades inte komma upp för trappen och köra crosstrainer, därmot har jag varit ute i solen på en powerwalk med stavar i stället. Efter att ha lagat carbonara, så det lyckades jag också med. Killarna är ute och spelar tennis och jag känner mig mycket piggare efter att ha varit ute en stund. Jätteskönt!
Lucas hade inte sitt bästa humör tidigare ikväll, tror att han var hungrig och det påverkar honom på samma sätt som mig. Jag blir sur och otrevlig. Han blir skitgrinig och bara gråter för allt. Kände då att ibland vore det skönt att få vara barn igen och bara få lägga sig och böla så fort man inte orkar. Men som mamma ska man ju liksom hålla ihop - alltid - fast man är skittrött så ska man försöka vara en pedagogisk och bra mamma. Fast man är skittrött så måste man laga mat. Fast man är skittrött mamma måste man ta fram kläder till dagen efter. Fast man är skittrött ska killarna bada. Fast man är skittrött ska killarna i säng. Tänk om man då bara kan skita i allt och bara lägga sig ner. Eller ännu bättre få krypa upp och gosa i någons famn som barnen kan göra... men man kan inte tokbryta ihop och det finns ingen famn att att somna i på samma sätt som barnen kan. Visst finns Tobbe här (eller inte nu när han är på möte) men annars, men som barn är man ju liten och kan krypa upp var som helst...bara en liten tanke...
7 kommentarer:
Hmmm, med vissa bevis så kan man visst bryta ihop....men jag förstår dig precis. Men jag har under den här än så länge ganksa korta resan lärt mig att det går att skippa badet tex för en kväll, eller nåt annat mindre viktigt. Det är dom där måstena du vet.
Och du ska oxå fundera på det, du vet ju själv hur det kan bli.
Kram
Katti
Ibland är det tungt att bita ihop ;) Men man gör ju allt man kan för sina barn :)
Tack för orden hos mig! En månad GÅR fort! :) Så snart är jag hos dem :))
Kram
Känner igen mig fullständigt! I bland orkar man ju liksom inte ens bita ihop, men ändå MÅSTE man. Livet kan vara bra orättvist trötta dagar :)
Kram
Visst är det orättvist!
Det var det jag på något vis kände på mig när jag vid femton års ålder insåg att jag började bli vuxen och fick min första "depp". Jag ville verkligen INTE bli vuxen då. Var inte redo. Känner så ibland nu också att jag vill ha samma rättighet att grina och gnälla och bråka som barn har( kanske speciellt när jag har lågt blodsocker). Å andra sidan går det ju att tala om hur man känner sig utan att tokgnälla. Det kan räcka vissa gånger. Att bara tala om hur det känns.
Skita i allt och krypa upp i någons famn, gud vad skönt det skulle vara att få göra just det någon gång!
Kram ☺
Ja, även som vuxen behövs de där stunderna då man måste få vara liten! Och det är bra att du vågar skriva det, för det är som du säger... en mamma skall alltid klara allting! Men man är inte mer än människa...
Javisst känner man igen sej!...
Ibland blir det bara för mycket!
Skicka en kommentar